Lönsamhet i den
gröna omställningen

En stark och förutsägbar koldioxidprissättning är avgörande för att hållbara investeringar ska kunna konkurrera på lika villkor med fossila alternativ.

Politiker behöver försvara ETS 2 och utfasningen av fria utsläppsrätter i EU-förhandlingarna, driva på för en utvidgning av CBAM till förädlade produkter som fordon och maskinutrustning, och använda intäkterna från koldioxidprissättning transparent med tydlig koppling till omställning.

Finansiella aktörer och näringslivet bör inkludera koldioxidpriset som en explicit variabel i investeringsanalyser och scenariomodellering. Bolag som inte prissätter klimatrisken i sin affärsmodell bör betraktas som exponerade för regulatorisk risk, och det bör kommuniceras tydligt i dialogen med portföljbolag och kunder.

Offentlig riskdelning kan sänka kapitalkostnader och göra det möjligt för privat kapital att delta i projekt som annars uppfattas som för osäkra.

Politiker behöver ge EIB, Almi och andra offentliga finansieringsinstitut tydligare mandat och tillräckliga resurser för att ta teknikrisk i tidiga skeden. Blended finance-strukturer bör utvecklas så att offentligt kapital katalyserar privat kapital snarare än konkurrerar med det.

Finansiella aktörer och näringslivet bör aktivt identifiera vilka delar av investeringskedjan som kräver offentlig riskdelning för att bli bankable, och kommunicera det konkret till politiken. Det är ett mer konstruktivt bidrag till dialogen med politiker än generella krav på bättre förutsättningar.

Offentlig sektor kan bidra till att bygga marknader genom att skapa stabil efterfrågan på ny teknik och hållbara material.

Politiker behöver införa klimatprestanda som obligatoriskt kriterium i statliga upphandlingar över en viss storlek, ge statliga bolag och myndigheter tydliga direktiv att agera som strategiska första köpare inom prioriterade omställningsområden, och utvärdera möjligheten till tidsbegränsade efterfrågegarantier inom exempelvis elektrifierad tung transport.

Finansiella aktörer och näringslivet bör lyfta offentlig upphandling som ett konkret och underutnyttjat styrmedel i dialogen med politiken. Bolag som verkar i sektorer där offentlig sektor är en stor slutkund bör aktivt driva på för tydligare klimatkrav i upphandlingsprocesserna, det skapar de marknadsförutsättningar som gör investeringarna lönsamma.

Kortare och mer förutsägbara tillståndsprocesser minskar projektrisk, sänker kapitalkostnader och gör att investeringar inte skjuts upp i onödan.

Politiker behöver införa bindande tidsgränser för handläggning inom prioriterade omställningssektorer, ge myndigheter ett tydligt rådgivande uppdrag i tidiga skeden av tillståndsprocessen och säkerställa att ansvarsfördelningen mellan myndigheter är tydlig så att ingen ansökan faller mellan stolarna.

Finansiella aktörer och näringslivet bör inkludera tillståndsrisken som en explicit post i investeringsanalysen och kommunicera till politiken hur långa processer konkret påverkar investeringsbeslut och kapitalkostnad, det gör argumentet för reform mer konkret och svårare att ignorera.

Investeringar behöver bedömas utifrån hela värdekedjor och kringliggande infrastruktur, inte bara utifrån det enskilda projektets ekonomi.

Politiker behöver presentera tydliga investeringsplaner för kringliggande infrastruktur som en parallell förutsättning för industrietableringar, inte som ett efterföljande stöd. IVA har till exempel föreslagit att Tillväxtverket eller Vinnova leder utvecklingen av en finansieringsstrategi för svenska industrikluster som stärker regioner med väl fungerande samverkan mellan aktörer.

Finansiella aktörer och näringslivet bör värdera systemrisk explicit i investeringsanalysen och ställa krav på att offentliga infrastrukturplaner finns på plats som en del av due diligence, och kommunicera det tydligt till politiken som ett villkor för investerbarhet.

Offentliga resurser och industripolitik behöver koncentreras till de värdekedjor där klimatnytta, konkurrenskraft och industriell förmåga bäst kan förenas.

Politiker behöver identifiera och kommunicera tydligt vilka värdekedjor Sverige och EU ska prioritera, koncentrera industripolitiska stöd, FoU-medel och offentlig riskdelning till dessa områden och undvika att sprida resurserna för tunt i försök att täcka hela omställningen utan strategisk prioritering.

Finansiella aktörer och näringslivet bör använda de prioriterade värdekedjorna som investeringstema och bygga upp sektorspecifik kompetens och kapacitet. Bolag i strategiskt prioriterade sektorer har bättre förutsättningar att attrahera både offentligt och privat kapital, kommunicera det aktivt i investerardialogen.

Fortsatt ställa krav på dubbel väsentlighet och omställningsplaner hos stora företag.

Politiker behöver identifiera och kommunicera tydligt vilka värdekedjor Sverige och EU ska prioritera, koncentrera industripolitiska stöd, FoU-medel och offentlig riskdelning till dessa områden och undvika att sprida resurserna för tunt i försök att täcka hela omställningen utan strategisk prioritering.

Finansiella aktörer och näringslivet bör använda de prioriterade värdekedjorna som investeringstema och bygga upp sektorspecifik kompetens och kapacitet. Bolag i strategiskt prioriterade sektorer har bättre förutsättningar att attrahera både offentligt och privat kapital, kommunicera det aktivt i investerardialogen.

Transparensregler fyller en viktig funktion, men kapitalflöden påverkas i första hand av villkoren i realekonomin snarare än av finansmarknadsregler i sig.

Politiker behöver ompröva kraven på hållbarhetspreferenser i IDD och MiFID och ersätta dem med enklare och mer ändamålsenliga krav. Finansmarknadsregler bör inte överdimensioneras som styrmedel för omställningen, fokus bör ligga på realekonomins villkor.

Finansiella aktörer och näringslivet bör kommunicera tydligt och realistiskt om vad finansmarknaden kan och inte kan åstadkomma på egen hand. Undvik att överdriva effekten av hållbara finansprodukter i kundkommunikation, det underminerar förtroendet och skapar felaktiga förväntningar om vad kapitalallokering faktiskt kan lösa.

En fungerande finansieringskedja kräver samspel mellan olika kapitalgivare och en tydlig gemensam signal till politiken om vad som krävs för investerbarhet.

Politiker behöver skapa förutsättningar för en svensk uppskalningsfond enligt PPP-modellen och säkerställa att offentliga finansieringsinstitut har mandat att fylla de finansieringsgap som uppstår i övergångarna mellan kapitalaktörer.

Finansiella aktörer och näringslivet bör samverka aktivt längs kapitalkedjan med tydliga gemensamma mål och öppen redovisning av framsteg och begränsningar. Utöver det egna kapitalet har finansmarknaden en röst: genom att gemensamt föra investerarperspektivet in i dialogen med beslutsfattare kan aktörerna tydliggöra hur styrmedel, regelverk och tillståndsprocesser påverkar investerbarhet och kapitalflöden, och därmed bidra till mer träffsäkra och fungerande ramverk.